Ljus, belysning, miljöer...(Vad möter blicken)...
Ljus, ljus, mer ljus och så mörker och avsaknad av ljus. Ja, här är verkligen mitt älsklingstema. Kanske för att jag fortfarande har många år av experiment framför mig. Passionen minskar inte då jag ofta och aktivt ställs inför svåra exponeringsval. En kameras färgomfång och ljusdetektering är ännu inte fullt utvecklad och skiljer sig en del från det det mänskliga ögat. Därför handlar det ofta om att välja sitt fokus med avseende på den exponeringskänsla som önskas i bilden och slutprodukten. Den bild som det mänskliga ögat tar till sig är redan bildbehandlad och tolkad av en hjärna som skapar sig bilder på en stor mängd förutfattade meningar. Man fokuserar med andra ord på den intressantaste delen av synfältet och tolkar helheten och känslan i periferin. Tror sig hjärnan veta att bakgrunden eller ett objekt ska vara exempelvis gul till färgen, ja då är den naturligtvis det i tolkningen också... Stor motbevisning ska krävas annars... En kamera kanske skulle säga någonting helt annorlunda, mer lagd åt ett faktiskt ljusintag och verklig ljusdetektering (med rätt inställningar på kameran). Kanske står det en blå lampa bredvid som gör ljuset till en fin färgblandning innan den når kameran? Svårigheten för den kräsne blir alltså att avgöra vad en korrekt exponering är och när kameran faktiskt presenterar den mest verklighetsnära, alternativt den mest passande, bilden?
Samtidigt som många kameror kämpar med att neutralisera allt infallande ljus till bilder som ögat och hjärnan känner igen, ser jag fascinationen med att behålla lite av ljuskänslan jag lyckats tolka på plats. Ja står det en gulaktig ljuskälla, varför då inte tillåta gultonade bilder? Visst händer det att även jag vill neutralisera ljuset i bilder, men då handlar det inte främst om dokumentärfotografering utan tillexempel kommersiell fotografering. En växtförsäljare vill kanske inte att produktkatalogen ska innehålla gräs präglat av gatlyktornas gula färgton, utan verkligen framträda med grön och i grunden naturlig färg. Så ingen regel utan undantag. Å andra sidan är detta motsatsförhållande precis lika fascinerande det. I synnerhet de gånger man verkligen lyckas motkompensera yttre påverkbara faktorer till ett gott slutresultat.
Mina fotoalbum har alltid haft en tendens att fyllas av interiöra bilder. Ett sätt att fånga känslan av en färd, en kall och vindpinad väntkur eller ett lyxigt hotellbesök med levande ljus. Numera betyder denna typ av miljöbeskrivning i fotograferandet än mer. Det som förr bara var ett tryckande för en simpel exponering handlar idag (när jag har tid) om att även fånga stämningen, ljuset och känslan. I detta skede av fotograferingen är nära nog blixten förbjuden. Lyckan av en stämning som kan väckas av "den rätta bildexponeringen" kan göra nära nog en hel semester för själ och hjärta. Den efterföljande möjligheten att återuppleva njutningen gång på gång via mitt fotoalbum blir då ytterligare en dimension av rese- och fotolycka...
Ett av mina favorithotell i landet, här rum 106 på
Värmeljus tror jag talar direkt till min hjärna. Är det dessutom upptända och utsmyckade med mönster likt detta är nästan ett fotograferande ett måste...
För att inte bara tro att jag fotograferar i dämpad kvällsbelysning har jag valt en avstressande bild från storflygplatsen CDG ( Paris Charles de Gaulle Airport). Bilden talar om mål och framåtanda samtidigt som jag tog ett steg tillbaka, kopplade av och tryckte av när känslan var den rätta. Mitt fokus låg på att behålla bakgrunden tilltalande och storslagen, höljd i just så mycket ljus som där strömmade in...
Dukningen talar sitt tydliga språk. Det är dags för en storslagen och mysig bröllopsfest.